Idag vaknade jag tidigt. Redan halv 6. Jag kunde inte somna om, så jag satt mej här vid datorn med en kopp kaffe och försöker surfa lite.
Jag har egentligen ingenting att säga. Allt är tomt och tyst. Till och med Kajsa-Stina är tyst. Telefonen är tyst. Allt är tyst. Jag saknar Mamma, tar ibland telefonen och tänker ringa henne, Men det kan jag ju inte.
Jag kan inte sluta gråta, tårarna rinner hela dagarna, så mina ögon är alldeles förstörda av salta tårar.
Jag har haft flera nervsammanbrott, så en distriktssköterska har varit här några gånger och jag har fått sprutor mot detta. Inga andra lugnande mediciner hjälper. Och jag vet inte vad det är i de här sprutorna heller. Jag vet snart ingenting.
Och jag är ensam, så jag har ingen att prata med. Livet är en kamp. Det har det varit för mej sedan jag var barn.
Och handlingsförlamad är jag, kan inte göra någonting mer än att sköta mina älskade katter.
De är allt för mej. Det finns inga människor längre som jag har kontakt med, mer än Bästa Grannen. Han förstår och ställer upp för mej när jag behöver handla. Och han pratar med mej. Helt otroligt snäll och bussig är han. Tack B G!
Nu ska jag fortsätta att surfa, så inga mer ord för denna gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar